Overkligheten vi lever i

Med meditationen kommer förståelsen för mig själv.

Jag kan skoja om att jag ska bara putsa fasaden, göra mig fin eller köra en fin bil. Lyckas med att säga rätt saker, vara ordningsam, arbeta hårt, hålla koll på familjens tandläkarbesök och allt, allt, allt annat som ska fungera. Renoveringens dilemman känner jag inte ens för att skriva om, men allt runtomkring tar energi och kräver planering.

Då föredrar jag verkligheten, just det, verkligheten. Den verklighet som jag har målat upp för mig själv vill jag hädanefter kalla för overkligheten. I verkligheten är allt precis så bra som det ska vara. Jag behöver inte putsa någon fasad. I overkligheten finns alla mina tankar om mig själv, alla rädslor att inte vara tillräckligt bra, alla mina tankar om vad andra ska tänka eller uppfatta om mig. Och det tar energi! Sådana tankar, som vi alla är vana vid, sådana tankar som bygger upp min identitet, sådana tankar skapar kaos. För i de här tankarna finns alltid en bedömning. Jag själv dömer mig själv. Jag hör andra döma andra och så drar jag slutsatser om vad andra antagligen tänker. Men det VET jag inte, jag behöver bara nuet där allt är precis som det ska vara. Jag kan inte till 100% var alldeles alldeles säker på att grannen tycker att det ser stökigt ut på våran gård. Alltså behöver jag inte föreställa mig något sådant. Om jag skulle tänka något sådant skulle jag slösa bort mitt liv. Den tiden som de här tankarna pågår i mitt huvud så har jag inte möjlighet att  njuta av nuet.

Okej, kanske du tänker, då är det väl bara att låta bli att tänka sådana tankar. Jo, men kruxet är att jag oftast blir kidnappad av tankarna. När jag tänker dem så är jag inte här och nu, då är jag i mina tankar och har tappat kontakten med mig själv och jag har inte heller någon förståelse av att jag slösar bort livet. Har tappat insikten om att jag tänker. Decartes sade: jag tänker alltså är jag, men det kunde inte vara mer fel. På grund utav att jag tänker och skapar, eller rättare sagt färgar min verklighet så kan jag inte vara mig själv. Då är jag inget annat än en tjattrande apa som bara hänger med tankarna hit och dit. Att min hud blir varm av solen, att jag är så tillfreds i fåtöljen, eller framför diskmaskinen är inte min kropp längre medveten om. Min tjattrande apa har tagit över. Det finns ingen möjlighet att jag ska kunna vara här och nu när tankarna fortsätter att skapa kaos.

Så snart jag lärde mig att 90 % av all oro som vi har är onödig så visste jag att den informationen är korrekt. Men vad det egentligen innebär tog lite längre tid att förstå. Med meditationen kommer förståelsen.

 

No Comments

Post a Comment